Diskussionerna om innehållsblockerarna handlar med all rätta om hur mediehusen ska förhålla sig till en ny verklighet. Men vid sidan om mediehusens ekonomi borde diskussionen om innehållsblockerare i betydligt större utsträckning också handla om allas vår integritet.
I och med lanseringen av iOS 9, den senaste versionen av Apples operativsystem för företagets bärbara prylar, tog diskussionen om så kallade adblockers1 ny fart. I den branschpress som bevakar mediernas utveckling har mycket av naturliga skäl handlat om förlorade annonsintäkter.
Men annonsblockerarna handlar inte bara om vad nätanvändarna undviker att titta på och vilka inkomstbortfall det i sin tur orsakar. Det finns åtminstone två andra aspekter av nätannonser – och därmed blockerare – som i högsta grad är relevanta.
Den ena handlar om säkerhet. Malvertising är den engelska termen för annonser som används för att sprida skadlig kod. Något som inte bara händer på små eller ljusskygga delar av webben utan också på några av de mest välkända sajterna. Bara under de senaste månaderna har bland annat annonser på både Yahoo och Forbes utnyttjats på det sättet för att rekrytera datorer till botnät. Det bästa skyddet är ett uppdaterat antivirusprogram, men en adblocker kan hjälpa till.
Den andra handlar om integritet. Alla har vi upplevt att det dyker upp annonser på Facebook för varan som vi just tittade på i nätbutiken. Det här kallas för retargeting och är en teknik som automatiskt fattar beslut om vilka annonser som ska visas utifrån vad användaren tidigare har gjort på nätet. För att de här annonsbesluten ska kunna fattas måste någon alltså först samla in en massa information om oss som nätanvändaren, vilket är precis vad annonsnätverken gör. Värt att notera är också att datainsamlingen ibland sker utan att man vet vem man samlar in information om. Men att det också finns möjligheter att faktiskt knyta den insamlade datan till specifika individer. Det finns många tillfällen när vi på webben talar om vem vi är. Genom inloggningar, kommentarer eller beställningar. Det ställer i sin tur höga krav på dataskydd hos annonsnätverken. Hur säkerställs att anställda inte missbrukar informationen eller att den stjäls vid ett dataintrång?2 Och tro inte att det räcker med att du raderar cookies på din dator för att bli anonym igen. Informationen som samlats in om dig finns kvar hos annonsnätverken – och kan kopplas till dig igen, så snart de placerat en ny cookie på din dator och lyckats klura ut vilken av tidigare insamlad data som är från dig.
Den här insamlingen har alltså i allra högsta grad med annonser att göra. Inte bara för att annonsnätverken utnyttjar informationen, utan för att själva annonserna också står för en stor del av insamlingen.
En av de annonsblockerare för iPhone som släpptes i samband med iOS 9 hette Peace och var utvecklad av Marco Arment, i Applekretsar känd för bland annat appar som Instapaper och Overcast. Hans trackrecord gjorde att Peace snabbt blev en storsäljare och tog topplaceringen på listan över de populäraste betalapparna i USA. Sen gick det något dygn innan Arment överraskade alla med att dra tillbaka Peace från Itunes Store.
I ett blogginlägg och i podcasten Accidental Tech Podcast förklarar han varför. Det kokar ner till lust. Han säger att han inte räknat med de stora framgångarna och att han inte ville att Peace skulle ta tid från Overcast.
Men det är ett annat resonemang i podcasten som jag fastnar för. Han pratar om svårigheterna att bestämma vad som ska blockeras och vad som ska släppas igenom. För även om de här tilläggen i folkmun kallas för adblockers har Apple valt en annan term: Content blockers.
Man skulle, resonerar Marco Arment i podden, kunna tro att det går att nöja sig med att blockera trackers, det vill säga kod som registrerar användarbeteenden:
“Men det går inte att säga ‘jag vill bara blockera tracking, men inte annonser’. Annonser är tracking. För att stoppa tracking behöver du blockera nästan alla annonser. Så enkelt är det. Men för att stoppa tracking behöver man också blockera funktioner från Facebook och Twitter som ligger inbäddade på andra sajter.”
En innehållsblockerare av det slag som Marco Arment utvecklade handlar alltså inte bara om vad användarna inte får se. Det handlar i väldigt stor utsträckning också om vilken information de genom att använda en innehållsblockerare väljer att inte lämna ifrån sig.
Jag använder sedan en tid tillbaka Ghostery i webbläsarna på min dator. Tillägget är effektivt, men också illustrativt. Varje gång en webbsida laddas dyker en ruta upp i nedre högra hörnet som visar vilka trackers och annonsnätverk Ghostery hittat. Och på de flesta större sajter är det många.
Diskussionerna om innehållsblockerarna handlar med all rätta om hur mediehusen ska förhålla sig till en ny verklighet3.
Men vid sidan om mediehusens ekonomi borde diskussionen om innehållsblockerare i betydligt större utsträckning också handla om allas vår integritet.
_Foto: Ludovic Bertron.
-
Adblockers är tilläggsprogram till webbläsaren som stoppar i första hand annonser från att visas. ↩
-
Medan jag skrev detta dök en relaterad tweet upp i mitt flöde: “Search engines know more about you than your family members know about you.” – Mikko Hypponen, F-secure ↩
-
Och ur den aspekten lyfte en annan podcast, A16z, en annan intressant aspekt: Den stora annonsblockeraren är enligt diskussionen där inte några tilläggsprogram i webbläsarna, utan Facebook. ↩
_